the way we feel
Igår hittade jag mina gamla dagboksanteckningar. Några utdrag från mina yngre dagar.
"Ibland får hopplösheten ett övertag, vilket kan få en människa att känna sig maktlös och obetydlig."
"Jag nöjer mig med att få se på dina hallonröda läppar medan de formar bokstäver, ord och meningar som bär på betydelse och värme. Några få ord räcker. Jag vill bara se på dig och känna den där lyckan över att vara nära en så vacker människa."
"Tiden rinner iväg och för varje sekund som går så känner jag en inre längtan. Något som drar i mig. Något som försöker väcka känslor inom mig."
"Det var som ett fängslande ögonblick och bara för en liten stund så stannade hela världen upp. Jag kunde inte förstå hur vackert det var med bruna ögon som kunde förtrolla en hel värld. Det var magiskt vilket djup och vilken ro de bar på. Jag tror aldrig att jag har stirrat så på en människa tidigare, men dessa bruna ögon, det mörka håret och ett leende som fick en annan att smälta fängslade mig."
Jag är som lyckligast när jag får skriva och därför betyder det här något. Tack för mig!
