Hanniepannie

En i mängden. Förkyld och eländig. 
Nu har bacillen gått en runda i klassrummet.




"The pieces don't fit anymore"

För idag fick min kära Josefine körkort!
Grattis!

Alla människor bär på en fasad och alla människor har något att grubbla över vilket kan få en människa att känna sig maktlös och obetydlig. Sanningen är något som vi vissa dagar uppskattar och som vi andra dagar inte vill veta av. Vem vet. Om två år, vad händer då?

Igår kom jag hem från en studieresa i Berlin där vi i SP07B har fördjupat oss i Tyskland och Berlins historia. De flesta vet säkert redan att de inte direkt har en harmonisk historia...

Livet springer iväg. Har ni lagt märke till hur björkens blad börjar gulna och hur mörket kryper sig allt närmare varje dag? Tiden bara rinner iväg. Snart fyller jag de djävulska 18 åren och sedan är det juletider och därefter står 2010 och knackar på vår dörr. Hur kan det gå så fort? Något som skedde för två år sedan sitter som fastklistrad på min näthinna. Vad avgör om det var slumpen? Ett ansikte så nära. Ett ansikte som fortfarande finns med på en kant. En kant lite längre bort. Mycket lyckas bli minnen så fort.

För idag är det fotboll hela dagen!
Vi ses på IP!

Årets viktigaste match:
ÅIF-ledare möter sponsorerna.

Tack Bergströms och Hedmans för denna roliga och trevliga fredagskväll!

Just nu är det deppmusik som spelas på Spotify. En vän hade det lite tufft tidigare under kvällen och jag är fortfarande orolig men jag hoppas att hon mår bättre nu. Så just nu känner jag mig som Meredith Grey - dark and twisted. Jag funderar alldeles för mycket på nätterna och drömmer om sådant som aldrig kommer att ske. För livet är ju inte en musikal. Det finns inget manus, inget slut är skrivet och vändningarna kommer när man som minst anar det. Jag önskar bara att man en gång kunde få uppleva ett äkta "filmögonblick". Kanske är det inte meningen så bara. En värld av drömmar.

Jag tänker på dig vännen och finns alltid här.
Ta hand om dig!
Love!

Hundraåtta gånger om dagen så får jag höra något om åldern 18, vad det innebär, körkortsbabbel, hur kul det är på krogen osv. Men vet ni en sak? Jag längtar inte efter min födelsedag och jag bryr mig faktiskt inte om jag är 17 eller 18. Det finns annat här i livet som jag hellre lägger energi på. Har människor inget annat att göra om dagarna när de bara går och längtar efter sin födelsedag? Varför kan man inte ta dagen som den kommer?

Okej, det är tråkigt att orka lyssna ibland när det blir för mycket snack om allt det som jag varken kan eller får göra. Jag "missar "mycket, men om jag missar viktiga händelser eller något helt random, det avgör bara jag och ingen annan.

En gång var det alla vi. Nu är det "vi".